Ensamkommande barn: Mötet med Haukar

Vi träffas på ett boende som gjorts om för att ta hand om asylsökande barn. Haukar har rest i 25 dagar för att nå Sverige. Han har rest hela vägen från norra Irak, han har Kurdisk påbrå. Han fyller 17 år om några dagar.

Han bor med ytteligare 20-talet barn. Han är en av dryga 80 barn som finns i Malmö. De har kommit från Irak, Afghanistan och Somalia. I Sverige är det för närvarande 800 barn som Haukar, endast 170 barn har fått kommunplacering. Resten väntar i boenden likt det jag besöker i Möndal, Sigtuna, Solna och Malmö.

Det skulle inte bli så. Dessa kommuner skulle endast fungera som transitkommuner. Här skulle de söka asyl hos Migrationsverket för att senare slussas ut i mottagarkommuner. Men hittills är det bara fyra kommuner som ställt upp. Kommunerna har stängt sina kommungränser.

- Om alla skånska kommuner ställt upp skulle det räckt med att ta emot två barn per kommun för att klara alla barn som väntar i Malmö, säger en av handläggarna. Hon är frustrerad och oroad. Hur ska de gå får dessa barn? Hur ska de gå när de väl får uppehållstillstånd?

Några av barnen får psykologhjälp. De har förlorat hela sin familj och de har ingen kontakt med sitt forna land. De är bräckliga.

Enligt Migrationsverkets uppgifter väntas 90 procent av barnen i Malmö få uppehållstillstånd. Men uppehållstillståndet dröjer. Migrationsverket vill ge Sveriges kommuner tid att tänka om. Barnen hamnar i kläm. Som det ser ut kommer många sannolikt att stanna i Malmö. De har inte ens fått chansen att se andra delar av vårt vackra land.

Idag har integrationsminister Sabuni presenterat lösningen på hur flyktingmottagningen ska lösas. Men hennes besked löser inte problemen jag skildrat i min blogg. Jag har också kritiserat henne i DN. Inget besked om extra stöd till de kommuner som ställer upp, inga krav på de kommuner som stängt sina dörrar. Hon flyttar klossar. Försöker vissa handlingskraft men har hittills bara förvärrat situationen. Hon har inte förstått, tänker jag för mig själv. Hon kan inte ha förstått!

Haukar drömmer om ett normalt liv, säger han. Jag hoppas med hela mitt hjärta att han ska få ett bra liv. Han är värd det.

PS. Ännu en gång hamnar jag i en diskussion med en journalist. Jag vill inte bli fotograferad med barnen. Det känns som om jag utnyttjar dem. Hon missuppfattar mig och blir arg. De är bra att de fått ta bilder på barnen. Malmöbon behöver få se dem. Men det känns inte bra att jag är med. Hoppas de väljer rätt bilder imorgon. DS.

Inlägget är pingat på intressant.se, nyligen.se
Andra bloggar om: politik, flyktingmottagande, samhälle, invandring, flyktingar, Billström, irak,