måndag 14 april 2014

De oumbärliga medmänniskorna

Montgomery, Alamba år 1955. En fullsatt buss.

En arg busschaufför uppmanar en färgad kvinna att resa sig från sin sittplats och ge den till en vit manlig passagerare. Hon vägrar. Rosa Parks svarar istället bestämt: Ni kan arrestera mig om ni måste, men jag reser mig inte.

Rosa Parks fördes bort och greps av två poliser. De dåvarande raslagarna i den Amerikanska Södern föreskrev nämligen att svarta passagerare var skyldiga att ge upp sin sittplats till förmån för vita om inga platser var lediga.

Sverige hade inga raslagar på 1950-talet. Istället öppnande Sverige upp sina gränser för arbetskraftsinvandring redan under denna period. Det övergick sedan, under 70-talet och framåt, i en solidaritetshandling som än i dag väcker respekt och beundran världen över. Från Turkiet, Chile, Bosnien, Irak och nu framför allt Syrien har människor tvingats fly undan krig, förtryck och förföljelse. I vårt land har de fått en fristad och en chans att börja om. Sverige har sedan 1950-talet blivit ett land där kvinnorna på allvar tog sig in på arbetsmarknaden och då abortlagstiftningen moderniserades. Idag är strävan efter jämställdhet är en självklar del av vår svenska självbild. Sverige har gjort upp med en gammalmodig och unken syn på kärlek. Diskriminerade element i vår äktenskapslag har avskaffats av breda majoriteter.

Sverigedemokraterna står för motsatsen till allt det. Det är ett parti som pekar finger åt den som uppfattas vara annorlunda och ett parti som vill skicka kvinnorna tillbaka till 1950-talets Sverige och vars budskap handlar om att förstärka människors rädsla.

Även om Sverigedemokraterna i åratal kämpat med att vässa ner kanterna med målet att uppfattas som ett rumsrent parti, ett parti precis som alla andra, är de fortfarande den bärande politiska kraften i Sverige som hämtar sin näring i och underblåser rasismen. Ett parti sprunget ur nazismen.

Vi är många som älskar Sverige, som omfamnar det Sverige som vi i dag är. Sverige är ett land som lyckats kombinera öppenhet och ekonomisk utveckling. Sverige är ett land där individuell framgång samexisterar med gemensamt ansvarstagande. Grundläggande värden såsom alla människors lika värde och lika rätt är självklara fundament i vår demokrati.

Det är just det som har fått studenter, vårdpersonal och brandmän att agera den senaste tiden. Vanliga medmänniskor som vill försvara Sverige och som känt obehag när deras arbetsplatser används som rekvisita för Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons propagandakampanjer. Vanliga medmänniskor om inte vill vara del i att mer rädsla och intolerans mellan människor får fäste i vårt land.

Även om det är en helt annat historiskt sammanhang och även om dessa medmänniskor inte som Parks bryter mot några lagar eller riskerar fängelse är kärnan i deras agerande samma: en benhård övertygelse om människors lika värde.

Dessa yttringar förtjänar ett brett stöd. Därför är det oroande att så många politiska ledarsidor och politiker tagit avstånd från dessa aktioner eller insinuerat att ”det bara gynnar Sverigedemokraterna”.

Jag ser det precis tvärtom. Om vanliga medborgare inte får utrycka sitt avståndstagande mot rasism på sina arbetsplatser. Om de fördöms av demokratiska proffstyckare och tillrättavisas av de etablerade politiska partierna kommer dessa röster för eller senare att tysta. Det vore helt förödande.

Det betyder inte att de politiska partierna inte ska ta debatten mot Sverigedemokraterna. Deras argument ska bemötas i varenda församling där de finns. Det betyder inte heller att potentiella Sverigedemokratiska väljare inte ska tas på allvar. Tvärtom. Dessa människors oro och rädslor ska tas på största allvar. De politiska partierna måste orka ta samtalen om hur jobben blir fler och skolan bättre också med dessa väljare. Våga ta de svåra diskussionerna om globaliseringens och segregationens konsekvenser samt ha svar på hur dessa utmaningar kan mötas.

Det ska givetvis vara fritt att rösta på vilket parti som helst under stundande Super-valår. Samtidigt måste varje person som överväger den Sverigedemokratiska rösten få veta att det är en röst för ökad intolerans och mot kärnan i vad Sverige står för idag.

I det arbetet är studenter, vårdpersonal, brandmän och alla andra medmänniskor som säger ifrån på sina arbetsplatser och som orkar säga ifrån mot fördomar i sin vardag helt oumbärliga.