onsdag 30 september 2009

På Beckmans söker du ditt eget språk

I år sökte nästan 1300 stunder sig till Beckmans. Till en högskola som total sett bara har strax över 120 elever. Arbetsprover bedöms noggrant. Utgallringen är stenhård. Bara ett fåtal kallas sen till intervju.
- Det finns dem som söker 5-6 år. Det är både svårt och ansvarsfull, berättar en av lärarna jag träffar.
Men vad är det som gör Beckmans så attraktiv? Det var den tanken jag steg in i Beckmans nya lokaler på Brahegatan.

Skola grundades 1939 av Anders Beckman. Han var en av den tidens ledande svenske reklamtecknare och utställningsdesigner. I Stockholms sociala scen var han enligt Beckmans hemsida: alltid oklanderligt klädd i tredelad kostym och fluga, med de karaktäristiska cykelstyre-mustascher. Här hittar du hemsidan.

Beckman var alltså både en kreatör och entreprenör. En identitet som skolan fram tills nu har försökt vårda.


Beckmans nuvarande rektor Tom Hedqvist, som tillträdde 2000, är själv grafisk formgivare och art director. Han är också den förste av skolans rektorer som själv utbildats på skolan. Under Toms ledning fick Beckmans 2003 examensrätt och blivit högskola.


- Vi var och är mycket av en entreprenörsskola. Det handlar om att få jobb. Men det var ett viktigt steg för oss att bli en högskola. Det var ett erkännande. Det innebar dessutom att avgifterna försvann, vilket gör att vi kan rekrytera mycket bredare, berättar Tom för mig när han möter mig.

Tom är en drivande kraft till Beckmans är vad det är idag. Han utstrålar samtidigt åldermannens klokhet och barnets nyfikenhet. Mannen har en grymt skön stil om ni frågar mig! Många av hans resonemang börjar i den omvärld och den bransch som han skola utbildar elever till. Ofta landar de i slutsatser och reflektioner kring skolans roll och ansvar.
Reklam- och kommunikationsbranschen får hård kritik under vårt samtal. Man träffas ofta bara när man tävlar. Det är en bransch som ofta behandlar kvinnor dåligt. Det är bland de branscher som är mest konservativa, och som utvecklas minst. Därför betonar han skolans roll att ge eleverna både teoretisk och konstnärlig grund.

- Konstnärlig träning är enormt viktigt. Det bör vara en grund i alla designutbildningar, säger Tom eftertänksamt.

Senare under dagen utvecklar han sitt resonemang något:


- Studenterna som lämnar Beckmans Designhögskola kommer att påverka sin omgivning och andra människor med det de gör. Därför är ansvarstagande och självreflektion under utbildningen vikig, förutom den konstnärliga och teoretiska grunden.

På Beckmans får studenterna bedriva projekt i samarbete med omgivande samhället. Man har engagerat sig mot gatuvåldet, integration och gjort reklamfilm för FN organet World Food Program. Här kan ni se en av dessa filmer.


Tom menar att det traditionella näringslivet än idag inte insett designers enorma potential:

- Företagen borde öppna upp sig för designers. Att ha en designer i företagsledningen borde vara naturligt. Idag krävs människor som tänker mindre konventionellt, som vågar vara radikala i sitt sätt att tänka. Det värsta som kan hända är att man blir rädd.


Idag finns 3 olika kandidatutbildningar på Beckmans; Reklam och Grafisk Form, Form och Mode. Under dagen får besöka alla tre program. Vara med på lektioner, samtala med elever och lärare.

Föst förs jag in i en Reklamklass där man har en lektion kring hur känslor kan utryckas genom film. Ansvarig är kursen är aktiv filmare. Tom nämner för mig att föreläsare och lärare ofta lånas in från arbetslivet för att i hålla delmoment av utbildningen. Det är ett vikigt sätt att stärka elevernas nätverk med omvärlden.


I klassen har man precis sett kortare klipp från Segio Leones klassiska historia film Once Upon a Time in America och Emir Kusturica något galna film Livet är ett mirakel.


- Man burkar säga att duktiga regissörer har ett eget språk. Det är det vi måste utforska, säger Henrik (läraren).

Klassens har haft i uppgift att på en 10 sekunders filmsekvens med hjälp av de fyra grundelementen skildra och uttrycka känslorna stress, längtan, ilska och lugn. Mycket kreativa filmer, tänker jag, när jag få se elevernas skapelse.

Sedan få jag i omgångar träffa olika lärare. När jag vid ett tillfälle får möjlighet att prata med en grupp lärare som ansvarar för Historia, Teori, Kontext blir det ett djup samtal om bland annat designprocesser, hållbarhetsbegrepp, processbeskrivningar och glappet mellan verklighet och virtual reality.


Och någonstans där i samtalet inser jag, ödmjukt, att jag inte i alla lägen kommer att kunna redogöra för allt eller ens fullt ut själv förstå djupet av de resonemang som förs med mig under min jakt efter Kreativa Sverige. Jag är ju, trots allt, inte en av eleverna på Beckman, tänker jag. Jag hoppas ändå ni ska finna mina rapporter intressanta.

Från film går besöket vidare till Mode. Hela denna del av skolan verkar som tagen ur en scen från en av mina favoritserier; Project Runway. När jag besöker dem ( i maj) är eleverna i full färd med att färdigställa sin skapelser inför skolans modevisning och examensutställningen, vilket sannolikt förstärker min bild.

Under den här perioden är det många elever som jobbar i stort sätt dygnet runt. Kraven är skyhöga från både lärarna och eleverna själva. Egna prestationskrav leder prestationsångest och jämförelseångest. Om man inte bottnar i sig själv, är risken stor att man faller får jag veta. Men då finns den ”familjära skolan” som ett skyddsnät.




- Också inom mode handlar det om att jobba med sig själv, förstå sitt eget språk. Ta risker, testa gränser, berättar Lena Kvarnström och Marie-Louise Nordin.


Till sist får jag möjlighet att intervjua en elev och lyssna på rektorn en sista gång. Se filmen här:





Jag lämnar Beckmans djupt förundrad och med många intryck. Det är mycket krävande och utelämnade att söka sig till designen. Du lägger in så mycket av dig själv i det du skapar. Vägen till framgång verkar mycket lång, snäv och ofta kantad av motgångar. Och kanske du aldrig blir ”framgångsrik” om framgång snävt definieras som kändisskap och materiell rikedom. Men ändå vill så många till Beckmans för att nå sin dröm. Galet? Dumdristigt? Fantastiskt? Eller kanske en kombination av allt det. Vad tycker du?
Min resa går vidare på jakt efter det Kreativa Sverige.