Michel i Marseille ger mänskligheten hopp

Vi käkar lunch med en vice borgmästarna i Marseille, Michel Bourgart. Han tillhör UNP – Sarkozys parti. Ett spännande samtal om hur man i kommunen arbetar förebyggande mot brottslighet och hur man arbetar med ungdomar. Han berättar om hur kommunen medvetet satsat på att rusta upp statskärnan – Marseilles gamla slumkvarter - och hur borgmästaren bildat ett råd med representanter från lokalsamhället, däribland ledare från alla religioner, som kallas in när det är kris.

Den numera över 60-åriga Michel är läkare. Som ung tränade han fler olika kampsporter. ”Det har gjort att jag träffat många som inte har ett liv som det jag har”, något jag har nytta av i mitt arbete. När jag frågar om hur man arbetar mot droger säger han: ”Det är viktigt att hjälpa missbrukare komma ur sitt missbruk och inte kriminalisera dem.”.

Hur arbetar man med unga människor som gått för långt? ” Det är ju egentligen ingen kommunal fråga, men om du frågar mig tycker jag att fängelser är dåliga för ungdomar. Det är bara en skola i brottslighet.”.

Det kommer fram att han också leder en stor frivillig organisation för brottsoffer. ”Jag säger samma sak till dem”, tilläger han. Tillsist berättar han att Michel fått sin son mördad för 10-år sedan, knivhuggen till döds på öppen gata.

Herregud, på en gång blir en stor människa ännu större i mina ögon. Jag kan inte föreställa mig vad du gått igenom, bara ana Michel. Någon gång har jag fått höra att det inte finns större smärta än att tvingas begrav sina egna barn. Men i den smärtan har du Michel hittat din egen väg att försonas och gå vidare. Det är sådan som du som ger mänskligheten hopp.

Det franska dilemmat – ett svenskt problem?

Två möten med två delar av den franska myndighetsapparaten i Hotel de Ministre, utrikesdepartementet. Först med inrikesdepartementets enhet som arbetar med invandring, illegala invandrare och flyktingfrågor. Sedan ett möte med den myndighet som arbetar för integration, lika rättigheter och möjligheter. Två möten – två helt olika bilder. Två ansikten av samma land.

Första mötet inleds av Jean-Pierre Guardiola chef för sektionen i inrikesdepartementet ansvariga för fransk migrationspolitik. Vi får en genomgång av de politiska förändringarna från 1940-talet och framåt. Det blir uppenbart att Le Pen, Front National kraftfulle ledare, inträde på den politiska arenan förändrat landskapet. Invandringspolitiken har blivit ryckig och delar höger och vänster. För varje ny regering - nya politiska reformer.

Det blir rörigt. Å ena sidan tuffare krav för de som söker medborgarskap, å andra sida får den som föds i Frankrike rätt att bli franska medborgare. Å ena sidan generösa regler för de som kan bevisa att de bott illegalt i landet i mer än 10 år, å andra sidan ganska tuffa krav på assimilation. Jag får inte ihop det?

Senast, 2006, skärptes reglerna av den hårdföre inrikesministern Nicola Sarkozy. Nu har Frankrike selektiv invandring, för familjeåterförening krävs arbete och bostad samt att man ”respekterar republiken ideal”. Nu ska obligatoriska integrationskontrakt skrivas; du ska följa franska värden och lära dig språket, görs inte det kan du riskera att inte få ditt uppehållstillstånd förlängt. Frankrike ska i sin tur erbjuda möjligheter, men så mycket vad det går ut på sägs inte.
Senegal var första land att teckna en ny form av ”partnerskap” med Frankrike. Senegal tar emot alla de som kommit till Frankrike illegalt – Frankrike ger legala möjligheter för en utvald elit från Senegal att utbilda sig eller arbeta. Sarkozy har satt upp mål på hur många illegala invandrare som ska deporteras varje år, 25 000. Denna siffra bryts sedan ner till regionala siffror. Varje regional prefekt är sedan redovisningsskyldig en gång i månaden I valet har Sarkozy lovat ännu hårdare tag. Le Pen menar att Sarkozy tagit över deras agenda. De andra kandidaterna vågar inte skilja ut sig från Sarkozy.

Nästa möte är med integrationsenheten och inleds av Jean-Michel Valantin, politiska rådgivaren för ministern för lika möjligheter. De berättar om programmen för att bygga upp de fattiga förorterna. Om de parallella strukturer som byggts upp för att ge möjlighet för ”underprivilegierade” grupper för att få tillträde elitskolorna, för att bli polis och militär och för att kunna bli statsanställd. De som gynnas gynnas utifrån social och ekonomisk bakgrund, inte utifrån etnicitet eller födelseort. Ett system som i Frankrike verkar ha stor acceptans. De berättar också om de hittills är mer än 4000 företag skrivit under någon form av deklaration för att främja mångfalden. Det finns dessutom numera ett Observatorium som följer utveckling i landet. Men också Frankrike har haft debatten om hur detta ska göras? Det gläder mig att man inte tillåter någon etnisk registrering i Frankrike. Det är samma linje som jag har haft i frågan.

Men jag får inte ihop dessa två Frankrike. Frankrike är ett gammalt invandrarland. I mer än tre generationer har människor inte minst från de gamla kolonierna kommit och blivit fransoser. Språket har sällan varit ett problem. Men nu känns det som man gör allt vad man kan för att stänga sina gränser. Eller åtminstone signalerar man det. Samtidigt en retorik om lika möjligheter och rättigheter - också konkreta åtgärder. Men det känns inte som om republikens ideal om frihet, jamlikhet och broderskap sipprat ut och nått ut till alla. Samtidigt är inte Frankrike ensamma. Som ett svar på den nationella identitetskris som flera av våra europeiska länder är inne i pga internationell influenser, men också pga av invandringen, försöker många länder stänga sina gränser.

Men den nya världen är redan här - mångfalden är ett faktum – den går inte längre att stänga ute. Den är del av vårt älskade Sverige också. Och hur vi hanterar denna stora utmaning är den egentliga ödesfrågan.

Laget större en jaget

Idag blev offentligt att jag tillsammans med Thomas Östros ska leda arbetet med att förnya vår politik för arbete. Vilka de andra gruppledarna är kan du läsa och höra mer om här (DN, Svd, Ekot, Expressen)

Jag känner mig hedrad och en smula nervös. Men det ska bli kul! Lika viktigt som det är att förnya politiken är det att förnya partiets arbetsformer. Jag hoppas att vi förmår bjuder in alla - också de utanför partiet - till ett brett samtal om hur vi förnyar politiken för full sysselsättning. Målet är klart: En politik och ett parti som vinner valet senast 2010!

Fransk fotboll en möjlig förebild?

Nås av den tråkiga nyheten att vi svenskar förlorat i EM-kvalet mot Nordirland (AB, DN och Expressen). Har själv varit och sett vänskapsmatchen Frankrike-Österrike i Estad de Francé, Matchen kontrollerades helt av Frankrike.

För någon vecka sedan var det några intellektuella som menade att det fanns alldeles för få riktiga fransmän i laget. Det är inte första gången det sägs. Det sades av Le Pen för några år sedan också. I förra helgen spelade det franska landslaget kvalmatch borta mot Litauen. Innan matchen vecklade de ute en banderoll där det stod (riktat till dessa intellektuella): vi är mer fransmän än ni. Sedan gick det och vann matchen med 1-0.
Hur gick det mellan Frankrike-Österrike? Frankrike vann 1-0. Det fanns många debutanter i laget: Samir Nasri, 19 år, som till vardags spelar i Olympique de Merseille var den mest hyllade. Den 22-åriga Lassana Diarra från superlaget Chelsea gjorde en mycket bra match. En annan 19-åring, Karim Benzama från Olympique Lyonnais, inbytt i andra halvlek gjorde målet. Frankrike är på väg att få ett nytt storlag när VM-hjältarna från 1998 och silvermedaljörerna från 2006 nu en efter en gått i pension.

Det är något särskilt med det franska landslaget. Fogar samman landet till en stort ”vi”. Bara några intellektuella och några vilsna högerpopulister i landet är de som inte fattat det. Kanske har Sverige något att lära av Frankrike ändå?

50-åringen: Var är EU påväg?

Ett lunchmöte om EU – utmaningar och möjligheter. Efter misslyckandet med att få en ny konstitution på plats (fransmännen röstade nej till den) är mycket osäkert. Vi intar våra nationella positioner i diskussionen. Det är uppenbart att EU befinner sig i ett vägskäl. 50-åringens legitimitet är dessutom kraftigt ifrågasatt inte bara i Sverige, utan i flera av EUs länder. Min linje är kristallklar vi kan inte kampanja till oss en positivare attityd till Unionen, inte heller driva på för ytterligare EU-integration utan att förankra det med den svenska befolkningen. För spanjorerna däremot är EU likamed demokratisk och ekonomisk utveckling. Deras perspektiv och erfarenheter är helt andra. En av spanjorer undrar: var finns ledarskapet som en gång ledde till Unionen? Frågan är tydligt riktad till våra franska värdar och de tyskar som är med på mötet. Utifrån förväntas det också att EU tar sin självklara plats på den globala areanm, menar Jean-Christopher Menet en ung rådgivare till utrikesministern. Men gör våra befolkningar det? Jag är inte så säkert på det. Och för väntas av oss?

Många har uppmärksammat EU de senaste dagarna (DN, Svd, Svt)

Oroligheter i Paris?

I svensk (DN och Svd) media nås jag av oroligheter i Paris. Hittills verkar inte frågan vara så stor här. Däremot stiger valtemperaturen. Valet idag är ovisst. Nicolas Sarkozy är inte längre den självklara segraren. Ségolène Royal närmar sig i opinionsmätningarna. I början på veckan lämnade Sarkozy inrikesdepartementet.

HALDE –myndigheten mot diskriminering och för lika möjligheter

På morgonen besöker vi den oberoende myndigheten Halde - Higher Authority to fight against Discriminations and for Equality. Den är relativt ny och arbetar som våra ombudsmän mot diskriminering. Från 2004 har myndigheten växt och har numera 70 anställda och omsätter 11 miljoner Euro. De har två uppgifter; att driva diskrimineringsfall och att i praktiken se till att människor beredes lika möjligheter i Frankrike.

Förra året gjordes 4000 anmälningar, nästan hälften var arbetsmarkandsrelaterade. Hittills i år har 1500 anmälningar gjorts. Det finn tre saker som skiljer denna myndighet från de svenska.

De är en myndighet vi har fem - JÄMO, HOMO, DO, HO och BO. Det verkar faktiskt bättre. Våra svenska motsvarigheter kan inte välja att ta upp fall själva. Det behövs en anmälare. Så är det inte i Frankrike. Myndigheten får dessutom använda sig av ”diskrimineringstester”, vilket man gör systematiskt.

Faktiskt samma fråga jag har drivit i Sverige, med viss framgång (läs tidigare inlägg). Även om juridiken är knepig så kan denna metod till och med användas för att bevisa diskriminering. Coolt, jag måste bjuda dem till Sverige.

Kristersson, du svarar inte på varför du kittlar våra rädslor

I Svd Brännpunkt får du borgarrådet Ulf Kristersson möjlighet att utveckla dina resonemang. Tyvärr tar du inte chansen. Varför ska alla nyanlända invandrare ses som kollektiv? Och hur förbättras SFI:n och kortas vägen till arbete genom mer skolbänksundervisning? Jag har skrivit om frågan vi två tillfällen. Här och här.

Förorten som inte brann

Vi åker buss till den socialistiskt styrda staden Sarcelles. Byn som under Ludvig den 14es tid levererade hovets ananas är nu en stad på 55 000 invånare. Den ligger ca en timme från de romantiska kvarteren i Paris. Det dyra boendet i Paris fick först franska löntagare att flytta ut ur Paris till Sarcelles för ca 50 år sedan. Därefter följdes de av franska migranter från de fd kolonierna Tunisien och Algeriet, sedan en stor judisk inflyttning och därefter invandring från Mellanöstern, Afrika och Asien. Enligt vice borgmästare är staden nu en av landets fattigaste kommuner. Jag har svårt att se det.

När Paris förorter brann hösten 2005(SR, SVT, DN) skonades dock Sarcelles. Varför det? Det sociala arbetet, menar vår värd? Vi får prata med några av dem. De arbetar som länkar mellan myndigheterna och befolkningen. De är uppväxta i området, förstår området och har under år byggt ett socialnätverk som kanske ger svar på frågan varför Sarcelles undkom. Eller kanske är det också de sex centra som håller öppet alla dagar i veckan fram till 22.30. Här pågår ständigt verksamhet – allt från kulturella aktiviteter till läxhjälp. Kan inte ideella krafter klara uppgifter träder kommunen in. Allt det är svårt för mig att avgöra.

Jag slås av hur rent och välorganiserat allt verkar när jag jämför med andra socialt utsatta områden jag varit i. Också jämfört med Sverige. Samtidigt är det ändå ett jätteområde jämfört med våra miljonprogram i Sverige – och folk verkar bo mer tätt inpå varandra här.

Det ständiga påpekander från våra värdar om att problemen ändå är många och stora får mig till sist att minnas scener från den utmärkta franska filmen ”Medan vi faller”. Jag måste se den igen när jag kommer hem.

Mångfalden – en av Europas stora utmaningar

Det kanske inte är en slump att dagen inleds med en diskussion om EU och migrationen i Maison de l’Amériqur latine. Frågan är brännhet i flera länder. Dels för att klara migrationen från syd och öst, dels för att i stort sätt varje europeiskt land brottas med frågor kring den nationella identiteten. Vi debattera också frågorna i Sverige (läs Niklas Ekdal i DN). Men EUs hållning är just nu schizofren. Å ena sidan behöver vi arbetskraften för att klara tillväxten och välfärden, å andra sidan gör vi allt vad vi kan för att hålla ”dom” borta.

Kan vi och vill vi få en europisk politik på området? Säkert ett bättre samarbete vad gäller flykting- och arbetskraftsinvandringspolitiken. Men vad mer? Och klarar Europa den stora utmaningen att skapa ett nytt och vidare vi?

Jag fångas av EU vilja att vidga perspektiven; att börja prata om ”global politik” inte bara migration. För visst är det så att migration också handlar om ekonomisk och demokratisk utveckling i södra halvklotet. Jag hoppas den gamla kontinenten ser sambanden. Orkar ta ansvar för vad det i praktiken innebär; att riva handelshinder och att minska stödet till jordbruket. Detta är inte lösningen på våra länders identitetskriser. Men ändock viktiga frågor för att få bukt med delar av orsakerna till migrationen.

Jag tror vi har mycket att lära av varandra, tänker jag när jag får höra nästa förläsning om det tysk-franska samarbetet "lika möjligheter" . Det som på EU språk kallas ”best practice” är en bra modell, men att hitta en gemensam och enda modell för att klara integrationen i Europa kommer inte att funka. Vi är för olika och har valt olika vägar för att möte mångfaldens utmaningar. Allt från det tyska gästarbetarsystemet till fransk assimilationspolitik. Var finns Sverige?

Därefter en spännande genomgång om Laícité av Didier Leschi från inrikesdepartementet. Fransmännens syn på den sekulära staten har sitt ursprung i den franska revolutionen och var orsak till många spänningar i det franska samhället för något år sedan. Laícité var argumentet som användes för att förbjuda av religiösa symboler i offentliga skolor. Men resonemangen haltar. När jag frågar om vilka helger de offentliga skolorna har svarar Leschi att dessa helger är äldre än franska revolutionen...Vi får också samtala med representanter för judiska och muslimska organisationer.

Till sist: En promenad i Paris

Nu är jag framme i Paris. En lustig resa. Först kom vi iväg en timme senare än väntat. Killen framför mig var fruktansvärt uppjagad över situationen. Bråkade till och med flygvärdinnan. Väl framme hade chauffören som skulle hämta mig till hotellet fått sin bil borttransporterad. Det märktes på honom att ha blev stressad av situationen. Han bad om ursäkt flera gånger.

Jag hann ta en liten kvällspromenad. Hade glömt hur vackert det är i Paris. Det var säkert över 10 år sedan jag var här sist. Knappast så att det räknas längre. Imorgon börjar ett intensivt program. Ska bli både spännande och intressant. Kommer till Frankrike under en spännande tid. Det är snart val som DN tidigare uppmärksammat.

Barnkultur som avkoppling

Tänk dig ett samhälle där alla går baklänges, där ett adjö är ett hej och ett ja ett nej. Hur regerar detta samhället när det kommer person som går framåt och som säger hej när han hälsar? Jo, alla är överens – det är en märklig man. Pjäsen såg jag i går i samband med Teaterns Dag i Malmö och är ett samarbete mellan Expressteatern och teater Morianen. En av de fyndigaste replikerna i pjäsen: Han lurar i våra barn framåtanda…

Kan man göra teater av Barnkonventionen så att barn förstår? Absolut: Lilla Vilda Teatern i pjäsen: Barn i världen – showen. Lysande förställning av två unga skådisar som med musik och mycket humor tar barnen på en härlig kunskapsresa om barns rättigheter.

Läs lite mer om Teaterns Dag i Sydsvenskan. Det har varit en bra dag; härligt väder och mycket barnkultur...dags att sova. Imorgon bär det iväg till Franrike på en studieresa om segregation...