Det franska dilemmat – ett svenskt problem?

Två möten med två delar av den franska myndighetsapparaten i Hotel de Ministre, utrikesdepartementet. Först med inrikesdepartementets enhet som arbetar med invandring, illegala invandrare och flyktingfrågor. Sedan ett möte med den myndighet som arbetar för integration, lika rättigheter och möjligheter. Två möten – två helt olika bilder. Två ansikten av samma land.

Första mötet inleds av Jean-Pierre Guardiola chef för sektionen i inrikesdepartementet ansvariga för fransk migrationspolitik. Vi får en genomgång av de politiska förändringarna från 1940-talet och framåt. Det blir uppenbart att Le Pen, Front National kraftfulle ledare, inträde på den politiska arenan förändrat landskapet. Invandringspolitiken har blivit ryckig och delar höger och vänster. För varje ny regering - nya politiska reformer.

Det blir rörigt. Å ena sidan tuffare krav för de som söker medborgarskap, å andra sida får den som föds i Frankrike rätt att bli franska medborgare. Å ena sidan generösa regler för de som kan bevisa att de bott illegalt i landet i mer än 10 år, å andra sidan ganska tuffa krav på assimilation. Jag får inte ihop det?

Senast, 2006, skärptes reglerna av den hårdföre inrikesministern Nicola Sarkozy. Nu har Frankrike selektiv invandring, för familjeåterförening krävs arbete och bostad samt att man ”respekterar republiken ideal”. Nu ska obligatoriska integrationskontrakt skrivas; du ska följa franska värden och lära dig språket, görs inte det kan du riskera att inte få ditt uppehållstillstånd förlängt. Frankrike ska i sin tur erbjuda möjligheter, men så mycket vad det går ut på sägs inte.
Senegal var första land att teckna en ny form av ”partnerskap” med Frankrike. Senegal tar emot alla de som kommit till Frankrike illegalt – Frankrike ger legala möjligheter för en utvald elit från Senegal att utbilda sig eller arbeta. Sarkozy har satt upp mål på hur många illegala invandrare som ska deporteras varje år, 25 000. Denna siffra bryts sedan ner till regionala siffror. Varje regional prefekt är sedan redovisningsskyldig en gång i månaden I valet har Sarkozy lovat ännu hårdare tag. Le Pen menar att Sarkozy tagit över deras agenda. De andra kandidaterna vågar inte skilja ut sig från Sarkozy.

Nästa möte är med integrationsenheten och inleds av Jean-Michel Valantin, politiska rådgivaren för ministern för lika möjligheter. De berättar om programmen för att bygga upp de fattiga förorterna. Om de parallella strukturer som byggts upp för att ge möjlighet för ”underprivilegierade” grupper för att få tillträde elitskolorna, för att bli polis och militär och för att kunna bli statsanställd. De som gynnas gynnas utifrån social och ekonomisk bakgrund, inte utifrån etnicitet eller födelseort. Ett system som i Frankrike verkar ha stor acceptans. De berättar också om de hittills är mer än 4000 företag skrivit under någon form av deklaration för att främja mångfalden. Det finns dessutom numera ett Observatorium som följer utveckling i landet. Men också Frankrike har haft debatten om hur detta ska göras? Det gläder mig att man inte tillåter någon etnisk registrering i Frankrike. Det är samma linje som jag har haft i frågan.

Men jag får inte ihop dessa två Frankrike. Frankrike är ett gammalt invandrarland. I mer än tre generationer har människor inte minst från de gamla kolonierna kommit och blivit fransoser. Språket har sällan varit ett problem. Men nu känns det som man gör allt vad man kan för att stänga sina gränser. Eller åtminstone signalerar man det. Samtidigt en retorik om lika möjligheter och rättigheter - också konkreta åtgärder. Men det känns inte som om republikens ideal om frihet, jamlikhet och broderskap sipprat ut och nått ut till alla. Samtidigt är inte Frankrike ensamma. Som ett svar på den nationella identitetskris som flera av våra europeiska länder är inne i pga internationell influenser, men också pga av invandringen, försöker många länder stänga sina gränser.

Men den nya världen är redan här - mångfalden är ett faktum – den går inte längre att stänga ute. Den är del av vårt älskade Sverige också. Och hur vi hanterar denna stora utmaning är den egentliga ödesfrågan.