Förorten som inte brann

Vi åker buss till den socialistiskt styrda staden Sarcelles. Byn som under Ludvig den 14es tid levererade hovets ananas är nu en stad på 55 000 invånare. Den ligger ca en timme från de romantiska kvarteren i Paris. Det dyra boendet i Paris fick först franska löntagare att flytta ut ur Paris till Sarcelles för ca 50 år sedan. Därefter följdes de av franska migranter från de fd kolonierna Tunisien och Algeriet, sedan en stor judisk inflyttning och därefter invandring från Mellanöstern, Afrika och Asien. Enligt vice borgmästare är staden nu en av landets fattigaste kommuner. Jag har svårt att se det.

När Paris förorter brann hösten 2005(SR, SVT, DN) skonades dock Sarcelles. Varför det? Det sociala arbetet, menar vår värd? Vi får prata med några av dem. De arbetar som länkar mellan myndigheterna och befolkningen. De är uppväxta i området, förstår området och har under år byggt ett socialnätverk som kanske ger svar på frågan varför Sarcelles undkom. Eller kanske är det också de sex centra som håller öppet alla dagar i veckan fram till 22.30. Här pågår ständigt verksamhet – allt från kulturella aktiviteter till läxhjälp. Kan inte ideella krafter klara uppgifter träder kommunen in. Allt det är svårt för mig att avgöra.

Jag slås av hur rent och välorganiserat allt verkar när jag jämför med andra socialt utsatta områden jag varit i. Också jämfört med Sverige. Samtidigt är det ändå ett jätteområde jämfört med våra miljonprogram i Sverige – och folk verkar bo mer tätt inpå varandra här.

Det ständiga påpekander från våra värdar om att problemen ändå är många och stora får mig till sist att minnas scener från den utmärkta franska filmen ”Medan vi faller”. Jag måste se den igen när jag kommer hem.