Jag har stark sympati för dem som moraliskt upprörs över att barn kränks genom misshandel. Det är nämligen helt oacceptabelt.
Per Tedin skriver i
Sydsvenskan idag:
I Sverige är det förbjudet att aga barn. Det har det varit sedan 1979. Lagen gäller alla utan undantag. Och de som bryter mot lagen skall ställas till svars. Punkt. Något utrymme för individuella tolkningar eller särskilda hänsyn finns överhuvudtaget inte. En sådan kulturrelativism präglade mycket av den tidiga debatten om det så kallade hedersrelaterade våldet. Det var ingen betjänt av. Men minst lika korkat vore att göra problemet till enbart en fråga om kultur eller etnicitet.
I Expressen resonerar
Ann-Charlotte Marteus på följande sätt:
Frågan är dock om det finns ett extra motstånd mot att ta itu med misshandel i invandrarfamiljer. Kan socialarbetare bli passiva av rädsla för rasiststämpling? Finns där outtalade idéer om att andra kulturer kan mätas med andra mått än den svenska lagboken? Det är komplicerat. Man kan ju också tänka sig att en invandrare med sociala problem lättare blir av med sina barn än en våldsam men välartikulerad direktör i Djursholm. Dock; de berättelser om samhällelig undfallenhet som kom från utsatta invandrarflickor efter mordet på Fadime tyder på att Rubars tes inte kan avfärdas.
Dessa skribenter fångar problemet. Jag delar helt Pers analys; kulturrelativism är ett sluttande plan. Hur komplicerat den må vara, Ann-Charlotte, är det också helt oacceptabelt varje gång socialarbetare bli passiva av rädsla för rasiststämpling eller om det finns outtalade idéer om att andra kulturer kan mätas med andra mått än den svenska lagboken. Lagen ska tillämpas lika för alla.
Gör då den verkligen det? Även om det är vår ambition så är det inte fallet. Det finns mycket forskning som pekar på att exempelvis klasstillhörighet fäller avgörande i rätten. Mycket tyder på att också det sk invandrarskapet är en missgynnande faktor. Jag vågar till och med påstå att man inte ges samma rättigheter i det här landet om man råkar vara arbetslös, lågutbildad eller är född i ett annat land.
Ann-Charlotte menar att Evin tes inte går att avfärda. Men, dessvärre, bygger också hennes tes i viss mån på kulturrelativism. Hon försöker förstå barnmisshandel via invandrarskap. Det bekräftas dessutom genom hur systematiskt i sitt inslag avstår från att välja andra variabler för att förklara misshandeln. Hon avstår från att redovisa den fakta hon vet om den sk andra generationen (ingen skillnad). Hon avstår från att berätta att man faktiskt informerar om våra lagar i introduktionen av nyanlända.
I Evins värld reduceras då sveket mot barnen till ett svek mot invandrarbarnen. Men som Per poängterar:
Invandrare är förvisso överrepresenterade bland gärningsmännen - men det gäller också föräldrar med ett kriminellt förflutet, missbrukare och "personer med sämre socioekonomiska förhållanden". Skilsmässobarn räknas också till dem som löper högre risk att råka illa ut, liksom barn till vuxna som själva utsatts för våld under sin uppväxt.Så komplicerad är verkligheten.
Tidigare inlägg:
här