måndag 28 januari 2008

Ett mindre steg framåt

Det finns väl all anledning att glädjas över att Nyamko Sabuni äntligen gör något för att motverka diskrimineringen (DN debatt). För hittills har hon ju bara pratat. En sammanhållen lag, att det ska kosta mer att diskriminera, ett samlat ombudsmannaämbet, åldersdiskriminering förbjuds. Allt detta är bra.

Men var försvann förslaget om likabehandlingsplaner?

Vidare skriver Sabuni:

Regeringen har in i det sista försökt hinna komplettera diskrimineringskommitténs rent principiellt hållna förslag om bristande tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning som diskriminering. Vi får erkänna att det, på grund av bristande underlag, inte har varit möjligt inom den tidsfrist som införlivandet av EU:s arbetslivsdirektiv medger. Vi kommer nu skyndsamt att arbeta vidare med denna fråga med förtur. Det ska ske åtskilt så att övriga frågor som återstår att bereda vidare inte ska sinka frågan om tillgänglighet.


Det är riktigt illa att Sabuni inte lyckas hantera tillgänglighetsfrågan. Många kommer att kritisera henne och den borgerliga regeringen för detta, tror jag.

1 kommentar:

LeoB sa...

Luciano,

En stor svaghet i lagen om diskriminering har varit att ersättningarna inte alls står i proportion till den skada som kanske åsamkas den som blir utsatt. Om du t ex blir avskedad eller inte får ett jobb kan du kanske få 50 000 kronor. Det är inte mycket jämfört med det du förlorar på diskrimineringen.

Om man slår samman detta med svårigheten att få rätt i diskrimineringsmål och med risken att råka ut för "osynliga repressalier" så förstår man varför den gamla lagen var väldigt tandlös i praktiken många gånger och att inte många fick rätt i diskrimineringsmål.

Repressalier kan vara ytterst svåra att bevisa. Det kan t ex röra sig om lägre lön eller kanske rentav att man mister sitt jobb (med andra anledningar som förevändning naturligtvis). Jag känner till fall där facket har avrått den diskriminerade från att försöka få rätt och rent ut sagt att "du kan förlora jobbet även om du vinner". Vem har då råd att försöka få rätt?

Speciellt utsatta blir då svagare grupper, kanske särskilt funktionshindrade, som beroende på funktionshindrets natur kan ha svårt att orka och kanske har ett svagare socialt stöd.

Såvitt jag kan se berör förändringarna i lagen inte dessa grundläggande problem. Jag ser ingenting om att ersättningsnivåerna ska försöka motverka ekonomisk förslust för den som försöker hävda sin rätt (och inte gör det på något orimiligt sätt). Jag tror inte att det alls går att komma framåt utan att detta åtgärdas.

Dessutom har jag inte sett något om att det ska finnas något stöd för att utreda om det förekommit diskriminering. Det fanns (kanske finns ännu?) ett speciellt tillfälligt stöd till de så kallade disrimineringsbyråerna, som hade som uppgift att försöka hjälpa människor att utreda om de kunde vinna ett diskrimineringsmål. De nämns inte i de tidningsartiklar jag läst kring lagförslaget.

Diskrimineringsombudsmännen har inte haft denna stöduppgift och det har därför saknats någon som kunnat hjälpa till. Visserligen kunde diskrimineringsombudsmännen göra det om den drabbade gjorde en anmälan, men en anmälan (som ju blir offentlig) kunde samtidigt innebära att den drabbade hamnade i en situation med "osynliga repressalier", som kunde drabba mycket hårt ekonomiskt.

Uppenbarligen har jag ett annat perspektiv på de här frågorna än Sabuni. Medan hon, som jag uppfattar det, till stor del kanske ser det som frågor om kränkningar och heder så ser jag det nog till mycket större del som praktiska saker med praktiska ekonomiska konsekvenser. Kanske är det därför som Sabuni och jag har kommit till olika slutsatser angående politisk hemvist?