Joakim Jakobsson skriver om Qaisars kommande bok. Ur ledarsidan:
Ett av de argument som kanske kommer att vara svårast att smälta för många på den politiska vänsterskalan är Qaisars svar på frågan om hur ett mångkulturellt samhälle ska kunna hålla ihop. Hans lösning är den nationella svenska identiteten. Den skapades i slutet av 1800-talet med syftet att få landet att hänga samman, då borde den också kunna uppdateras och fyllas med nytt innehåll, menar Qaisar Mahmood.
-
9 kommentarer:
Qaisar har rätt. Jag är skitstolt över att vara svensk och syrian.
/Nina Unesi
...från ett personligt perspektiv så att säga. För övrigt är namnet på din blogg genialt.
/Nina Unesi
Äääää...OK, det är ju bra. Men nu är det så att alla hoppar inte jämfota av glädje här. var det något politiker som funderade på att fråga folket innan de införde det s.k. mångkulturella samhället. Jag menar i en demokrati vore det kanske inte helt fel att åtminstone pejla stämningen innan man inför ett mångkulturellt samhälle i en nation som var en av de mest homogena i hela världen.
Vi är några hundra tusen därute som aldrig mer kommer att rösta på något av de sju nuvarande riksdagspartierna, så idyllen är redan passé kan man säga. den största kulturella skillnaden går mellan yrkespolitikerna och stora delar av folket, vi tycker lika mycket om varandra som muslimer och serber i det forna Jugoslavien.
Eller så är det så att du inte tycker om yrkesmänniskor, exempelvis politiker. Jag har inget problem med att det finns riksdagsledamöter och ministrar m.m. Jag skulle snarare tycka att ett land utan demokratiskt valda företrädare vore en dikatur. Och en sån vill inte jag ha.
Sign Robsten med flera glömmer den nytta våra nya svenskar är och har varit för Sverige. På 60-talet skrek landet efter arbetskraft och det kördes ner bussar till Grekland och Italien för att värva människor att komma hit för att arbeta och bo i Sverige. Alltså "minglade" bland befolkningen på plats för att de skulle komma till vårt land!
Sedan tycker jag att det är bedrövligt att vi inte lyckats med integration bättre än vi gjort. Det är en mycket het fråga som vi och våra politiskt folkvalda måste lägga energi på.
Unni
jag är självklart för en demokrati, jag tror också jag föredrar en parlamentarisk sådan som vi nu har frmaför andra varianter. Det är snarast så att jag vill ha ÄNNU mera demokrati, demokrati i betydelsen folkstyre. Min kritik gäller att riksdagsmännen och regeringarna frjärmat sig från folket och vad de tycker i vissa frågor (vi har EMU-frågan som är mycket belysande, om vi inte vill ta flyktingpolitiken). När någon för fram folkets åsikter blir de anklgade för populism, jag har vid en närmare analys svårt att se skillnaden på populism och demokrati.
Politikers och riksdagsmäns löner och andra förmåner har skenat iväg på ett sätt som inte gynnar demokratin, på sextiotalet tjänade en riksdagsman lika mycket som en gymnasielärare, de svalt inte då heller kan jag säga.
Så har vi detta med yttrandefrihet och åsiktsfrihet, om jag uttalar vissa saker som borde vara fullt möjligt i en demokrati så blir jag själv anklagad för att vara odemokratisk och främlingsfientlig, utan att ha nämnt några främlingar med en viskning en gång, fullkomligt oacceptabelt i en demokrati. Jag är b'ättre inläst och har sett mer ur verkligheten än många riksdagsmän (de flesta) i VISSA frågor, men jag får inte delge mina kunskaper som i de flesta fall är praktiskt förvärvade, så får det helt enkelt INTE gå till i en demokrati.
Så har vi medierna, som i stället för att betrakta, rapportera och förklara driver en egen agenda i vissa frågor, som t.ex. flyktingpolitiken. Så upptäcker vi att dessa yrkespolitiker lyssnar mer på tidningarnas redaktioner än en stor del av folket (lägg märke till att jag avsiktligt undvek HUR stor del). politikerna är så rädda för att bli misshandlad av tidningarnas redaktioner så de glömmer vem som styr deras jobb vid nästa val, vem som faktiskt lägger röstsedeln i valurnan. Detta mina vänner ÄR ett demokratisk problem antingen ni väljer att se problemet eller inte.
Ja vi hade nytta av dessa arbetskraftsinvandrare, sedan kom struktuomvandlingen och i princip alla jobb försvann som man kunde utföra utan speciella kunskaper. Då fick vi en flyktingpolitik som inte ens flyktingarna tjänar på i ett långt perspektiv. De flesta HAR inte asylskäl, de flesta får inga jobb, de flesta hamnar i en etnisk enklav. Jag säger nej till en sådan politik och det är min demokratiska rätt att så göra.
jag kan förstå att delar av befolkningen ser med tvivel på hur samhället ser ut och vad som prioriteras. själv bor jag väl hyfsat i medelsvenssonland, även om det inte är i de typiska villaförorterna. tråkigt nog blir många av de "andra" väldigt aggressiva och otrevliga i ton och det var skönt att läsa robstens kommentarer som inte alls gav ifrån sig en sådan stämning.
dock håller jag inte alls med denna skepcism mot partipolitiker (inom riksdagspartierna). jag har träffat flera som tagit mig med intellektuell och känslomässig storm med sin starka och samtidigt långsamt envetna vilja att förändra inte bara för sig själva, men för iaf det stora stora flertalet om inte alla. samtidigt ser jag nog inte heller dagens sverige som ett resultat av ett politiskt beslut att "mångkulturalisera" Sverige, utan snarare som att detta är ett resultat av flera andra processer, däribland flera av de som brukar klumpas ihop till fenomenet "globalisering". vi som för tillfället har ett så välorganiserat land borde kunna organisera mottagandet av de som fötts in i kaotiska delar bättre än vad vi gör för tillfället. att vi ska erbjuda anständighet till så många som möjligt är dock för mig självklart. för mig är det ren och skär tur att jag fick födas till att leva i Sverige på 2000talets början. ibland är det bra att minnas att man inte bara vandrar in på ett partikontor och får en välbetald riksdagsplats på max fyra år. många jobbar med politiken helt ideellt. en del säkert med bara sig själva och sina närmsta i blickfånget, men många också med kärlek till övriga världen.
och visst var det så att fler i riksdagen var för EMU än bland folket, dagens system är ingen total garanti för en riksdag som är en exakt spegelbild. men samtidigt fanns också de som med krafttag tog ståndpunkt mot EMUs tredje steg och på denna punkt följdes också rekommendationen från folket i omröstningen.
Allt är inte svart eller vitt EM, det finns politiker jag tvingat ändra uppfattning om, Padgrotsky är en sådan, han stod rak mitt i stormen under valuta-valrörelsen, det skall han ha all heder av.
Denna omröstning om EMU var snarast ett misstag som blev till i en upphetsad debatt mellan Persson och Bildt, det tror jag du vet.
Också verkar jag ha missat Nina Unesis kommentarer här, men de är ju bra, jag håller med och fyller på med:
Jag är stolt över att vara svensk.
Ja Nina har rätt, titeln på bloggen är genial, det var p.g.a. denna titel jag började läsa bloggen, så knepet fungerade. Men alla geniala knep har sitt pris, priset för Luciano är att även jag kommenterar på denna blogg, hoppas inte priset för din geniala idé var för högt Luciano.
Skicka en kommentar