De oumbärliga medmänniskorna

Montgomery, Alamba år 1955. En fullsatt buss.

En arg busschaufför uppmanar en färgad kvinna att resa sig från sin sittplats och ge den till en vit manlig passagerare. Hon vägrar. Rosa Parks svarar istället bestämt: Ni kan arrestera mig om ni måste, men jag reser mig inte.

Rosa Parks fördes bort och greps av två poliser. De dåvarande raslagarna i den Amerikanska Södern föreskrev nämligen att svarta passagerare var skyldiga att ge upp sin sittplats till förmån för vita om inga platser var lediga.

Sverige hade inga raslagar på 1950-talet. Istället öppnande Sverige upp sina gränser för arbetskraftsinvandring redan under denna period. Det övergick sedan, under 70-talet och framåt, i en solidaritetshandling som än i dag väcker respekt och beundran världen över. Från Turkiet, Chile, Bosnien, Irak och nu framför allt Syrien har människor tvingats fly undan krig, förtryck och förföljelse. I vårt land har de fått en fristad och en chans att börja om. Sverige har sedan 1950-talet blivit ett land där kvinnorna på allvar tog sig in på arbetsmarknaden och då abortlagstiftningen moderniserades. Idag är strävan efter jämställdhet är en självklar del av vår svenska självbild. Sverige har gjort upp med en gammalmodig och unken syn på kärlek. Diskriminerade element i vår äktenskapslag har avskaffats av breda majoriteter.

Sverigedemokraterna står för motsatsen till allt det. Det är ett parti som pekar finger åt den som uppfattas vara annorlunda och ett parti som vill skicka kvinnorna tillbaka till 1950-talets Sverige och vars budskap handlar om att förstärka människors rädsla.

Även om Sverigedemokraterna i åratal kämpat med att vässa ner kanterna med målet att uppfattas som ett rumsrent parti, ett parti precis som alla andra, är de fortfarande den bärande politiska kraften i Sverige som hämtar sin näring i och underblåser rasismen. Ett parti sprunget ur nazismen.

Vi är många som älskar Sverige, som omfamnar det Sverige som vi i dag är. Sverige är ett land som lyckats kombinera öppenhet och ekonomisk utveckling. Sverige är ett land där individuell framgång samexisterar med gemensamt ansvarstagande. Grundläggande värden såsom alla människors lika värde och lika rätt är självklara fundament i vår demokrati.

Det är just det som har fått studenter, vårdpersonal och brandmän att agera den senaste tiden. Vanliga medmänniskor som vill försvara Sverige och som känt obehag när deras arbetsplatser används som rekvisita för Sverigedemokraternas och Jimmie Åkessons propagandakampanjer. Vanliga medmänniskor om inte vill vara del i att mer rädsla och intolerans mellan människor får fäste i vårt land.

Även om det är en helt annat historiskt sammanhang och även om dessa medmänniskor inte som Parks bryter mot några lagar eller riskerar fängelse är kärnan i deras agerande samma: en benhård övertygelse om människors lika värde.

Dessa yttringar förtjänar ett brett stöd. Därför är det oroande att så många politiska ledarsidor och politiker tagit avstånd från dessa aktioner eller insinuerat att ”det bara gynnar Sverigedemokraterna”.

Jag ser det precis tvärtom. Om vanliga medborgare inte får utrycka sitt avståndstagande mot rasism på sina arbetsplatser. Om de fördöms av demokratiska proffstyckare och tillrättavisas av de etablerade politiska partierna kommer dessa röster för eller senare att tysta. Det vore helt förödande.

Det betyder inte att de politiska partierna inte ska ta debatten mot Sverigedemokraterna. Deras argument ska bemötas i varenda församling där de finns. Det betyder inte heller att potentiella Sverigedemokratiska väljare inte ska tas på allvar. Tvärtom. Dessa människors oro och rädslor ska tas på största allvar. De politiska partierna måste orka ta samtalen om hur jobben blir fler och skolan bättre också med dessa väljare. Våga ta de svåra diskussionerna om globaliseringens och segregationens konsekvenser samt ha svar på hur dessa utmaningar kan mötas.

Det ska givetvis vara fritt att rösta på vilket parti som helst under stundande Super-valår. Samtidigt måste varje person som överväger den Sverigedemokratiska rösten få veta att det är en röst för ökad intolerans och mot kärnan i vad Sverige står för idag.

I det arbetet är studenter, vårdpersonal, brandmän och alla andra medmänniskor som säger ifrån på sina arbetsplatser och som orkar säga ifrån mot fördomar i sin vardag helt oumbärliga.

Till minne av Anna Lindh och statskuppen i Chile

Morgonen 11 september 2003 vakande Sverige upp till nyheten att vå utrikesminister Anna Lindh mördats. Dagarna innan hade jag förberett ett anförande som jag skulle hålla just den dagen för ett fullsatt Stockholms Folkets Hus på en gala till minne av de 30 åren som gått sedan militärkuppen i Chile. Mordet på Anna gjorde mitt förberedda anförande omöjligt att hålla. Efter att ha samlat mig blev det ett helt nytt anförande skrivet. Ett anförande som har relevans även idag 10 år efter mordet. Tack Anna och tack Sverige:
Kamrater, vänner!
Vad säger man en dag som denna?
Anna Lindh; våra tankar går till dig och din familj. Vi är med dig, din man och dina barn.
Anna, idag är du representant för det Sverige som tog emot oss och som gav oss en fristad när vi som mest behövde det.
Anna, idag är du symbol för det Sverige som öppnade upp sin famn och gav oss trygghet när vi som mest behövde det.
---
Det är många tankar som far runt i mitt huvud idag.
Jag gick med SSU när Anna var ordförande i ungdomsförbundet. För mig blev hon direkt en förebild.
Hennes engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet.
Hennes engagemang för internationell solidaritet, en solidaritet som sträckte sig långt ut i världen - ända bort till vårt avlånga land Chile.
---
För oss med rötter i Chile är den 11 september redan en dag fylld av sorg och tråkiga minnen.
Det var ju samma dag, för 30 år sedan, som våra drömmar så brutalt slogs sönder. Det var ju då, den 11 september 1973, det började. Tusentals kom att mördas, försvinna eller tvingas på flykt.
För många av oss är minnena från Chile än idag tunga att bära. Vi lever med konsekvenserna av statskuppen än idag. Våra familjer, de vi älskar, lever utspridda och splittrade runt om i världen. En del av oss vet än idag inte var våra familjemedlemmar finns. Än idag går man runt med sina skyltar; med svartvita bilder; med unga ansikten. Och undrar: Donde estan? Var är dem?
De har rätt att veta!
Dagens händelse i Sverige kommer inte göra det lättare för oss.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Det är inte försent att bekämpa farsoten!

Först det väsande hotet: ”Vänta ni bara tills vi kommer in”. Därefter bilderna av tre unga män som beväpnar sig med järnrör. Det är inte ett grekiskt kvarter numera kontrollerat av en organiserad milis direkt underställd det nazistiska partiet Gyllene gryning. Det är inte heller Ungern där Jobbiks anhängare sedan länge tagit på sig uniformerna och från att initialt ”bara” uppfattats som ett hot mot landets minoriteter idag hotar grunderna för den ungerska rättsstaten.

Det är inte utlandet. Det är Sverige. Vårt land. Och de unga männen har fram tills nu tillhört partieliten i Sverigedemokraterna. Men kom ihåg: Det är inte Sverigedemokrater som är den stora faran, utan den ideologi och de värderingar de representerar. Den rädsla, som de inte bara hämtar sin näring från, utan som de underblåser och förstärker när de delar upp oss i vi och dem. Idag är det ”invandrarkritik”, men det kommer inte att sluta där. Det slutar aldrig där. Men än finns det chans att stoppa denna farsot. Din röst och dina handlingar spelar roll på arbetsplatsen, i samtalet med dina grannar och vänner samt hur du väljer att möta din näste.

På Beckmans söker du ditt eget språk

I år sökte nästan 1300 stunder sig till Beckmans. Till en högskola som total sett bara har strax över 120 elever. Arbetsprover bedöms noggrant. Utgallringen är stenhård. Bara ett fåtal kallas sen till intervju.
- Det finns dem som söker 5-6 år. Det är både svårt och ansvarsfull, berättar en av lärarna jag träffar.
Men vad är det som gör Beckmans så attraktiv? Det var den tanken jag steg in i Beckmans nya lokaler på Brahegatan.

Skola grundades 1939 av Anders Beckman. Han var en av den tidens ledande svenske reklamtecknare och utställningsdesigner. I Stockholms sociala scen var han enligt Beckmans hemsida: alltid oklanderligt klädd i tredelad kostym och fluga, med de karaktäristiska cykelstyre-mustascher. Här hittar du hemsidan.

Beckman var alltså både en kreatör och entreprenör. En identitet som skolan fram tills nu har försökt vårda.


Beckmans nuvarande rektor Tom Hedqvist, som tillträdde 2000, är själv grafisk formgivare och art director. Han är också den förste av skolans rektorer som själv utbildats på skolan. Under Toms ledning fick Beckmans 2003 examensrätt och blivit högskola.


- Vi var och är mycket av en entreprenörsskola. Det handlar om att få jobb. Men det var ett viktigt steg för oss att bli en högskola. Det var ett erkännande. Det innebar dessutom att avgifterna försvann, vilket gör att vi kan rekrytera mycket bredare, berättar Tom för mig när han möter mig.

Tom är en drivande kraft till Beckmans är vad det är idag. Han utstrålar samtidigt åldermannens klokhet och barnets nyfikenhet. Mannen har en grymt skön stil om ni frågar mig! Många av hans resonemang börjar i den omvärld och den bransch som han skola utbildar elever till. Ofta landar de i slutsatser och reflektioner kring skolans roll och ansvar.
Reklam- och kommunikationsbranschen får hård kritik under vårt samtal. Man träffas ofta bara när man tävlar. Det är en bransch som ofta behandlar kvinnor dåligt. Det är bland de branscher som är mest konservativa, och som utvecklas minst. Därför betonar han skolans roll att ge eleverna både teoretisk och konstnärlig grund.

- Konstnärlig träning är enormt viktigt. Det bör vara en grund i alla designutbildningar, säger Tom eftertänksamt.

Senare under dagen utvecklar han sitt resonemang något:


- Studenterna som lämnar Beckmans Designhögskola kommer att påverka sin omgivning och andra människor med det de gör. Därför är ansvarstagande och självreflektion under utbildningen vikig, förutom den konstnärliga och teoretiska grunden.

På Beckmans får studenterna bedriva projekt i samarbete med omgivande samhället. Man har engagerat sig mot gatuvåldet, integration och gjort reklamfilm för FN organet World Food Program. Här kan ni se en av dessa filmer.


Tom menar att det traditionella näringslivet än idag inte insett designers enorma potential:

- Företagen borde öppna upp sig för designers. Att ha en designer i företagsledningen borde vara naturligt. Idag krävs människor som tänker mindre konventionellt, som vågar vara radikala i sitt sätt att tänka. Det värsta som kan hända är att man blir rädd.


Idag finns 3 olika kandidatutbildningar på Beckmans; Reklam och Grafisk Form, Form och Mode. Under dagen får besöka alla tre program. Vara med på lektioner, samtala med elever och lärare.

Föst förs jag in i en Reklamklass där man har en lektion kring hur känslor kan utryckas genom film. Ansvarig är kursen är aktiv filmare. Tom nämner för mig att föreläsare och lärare ofta lånas in från arbetslivet för att i hålla delmoment av utbildningen. Det är ett vikigt sätt att stärka elevernas nätverk med omvärlden.


I klassen har man precis sett kortare klipp från Segio Leones klassiska historia film Once Upon a Time in America och Emir Kusturica något galna film Livet är ett mirakel.


- Man burkar säga att duktiga regissörer har ett eget språk. Det är det vi måste utforska, säger Henrik (läraren).

Klassens har haft i uppgift att på en 10 sekunders filmsekvens med hjälp av de fyra grundelementen skildra och uttrycka känslorna stress, längtan, ilska och lugn. Mycket kreativa filmer, tänker jag, när jag få se elevernas skapelse.

Sedan få jag i omgångar träffa olika lärare. När jag vid ett tillfälle får möjlighet att prata med en grupp lärare som ansvarar för Historia, Teori, Kontext blir det ett djup samtal om bland annat designprocesser, hållbarhetsbegrepp, processbeskrivningar och glappet mellan verklighet och virtual reality.


Och någonstans där i samtalet inser jag, ödmjukt, att jag inte i alla lägen kommer att kunna redogöra för allt eller ens fullt ut själv förstå djupet av de resonemang som förs med mig under min jakt efter Kreativa Sverige. Jag är ju, trots allt, inte en av eleverna på Beckman, tänker jag. Jag hoppas ändå ni ska finna mina rapporter intressanta.

Från film går besöket vidare till Mode. Hela denna del av skolan verkar som tagen ur en scen från en av mina favoritserier; Project Runway. När jag besöker dem ( i maj) är eleverna i full färd med att färdigställa sin skapelser inför skolans modevisning och examensutställningen, vilket sannolikt förstärker min bild.

Under den här perioden är det många elever som jobbar i stort sätt dygnet runt. Kraven är skyhöga från både lärarna och eleverna själva. Egna prestationskrav leder prestationsångest och jämförelseångest. Om man inte bottnar i sig själv, är risken stor att man faller får jag veta. Men då finns den ”familjära skolan” som ett skyddsnät.




- Också inom mode handlar det om att jobba med sig själv, förstå sitt eget språk. Ta risker, testa gränser, berättar Lena Kvarnström och Marie-Louise Nordin.


Till sist får jag möjlighet att intervjua en elev och lyssna på rektorn en sista gång. Se filmen här:



Jag lämnar Beckmans djupt förundrad och med många intryck. Det är mycket krävande och utelämnade att söka sig till designen. Du lägger in så mycket av dig själv i det du skapar. Vägen till framgång verkar mycket lång, snäv och ofta kantad av motgångar. Och kanske du aldrig blir ”framgångsrik” om framgång snävt definieras som kändisskap och materiell rikedom. Men ändå vill så många till Beckmans för att nå sin dröm. Galet? Dumdristigt? Fantastiskt? Eller kanske en kombination av allt det. Vad tycker du?
Min resa går vidare på jakt efter det Kreativa Sverige.

Massiva Massive en pusselbit i det Kreativa Sverige

Hej kreativa vänner!

Jag vet, jag vet, jag är skyldig er en rapport från mitt besök från Beckmans. Jag jobbar på den. Den kommer senare. Istället tänkte jag underhålla er med att berätta om mitt besök på dataspelsföretaget Ubisoft Massive i fredags.

Tidigare Malmöbaserade Massive Entertainment blev förra året uppköpt av det globala dataspelsföretaget Ubisoft men finns kvar i Malmö. De har sedan en tid tillbaka flyttat in i Televerkets gamla lokaler på Drottninggatan. I dagsläget är Masssive med sina drygt 120 anställda, efter EA DICE, det näst största dataspelsföretaget i Sverige.

Några ord om dataspelsbranschen i Sverige innan jag fortsätter att skriva om mitt besök:
Idag finns över 100 dataspelsföretag, mer än häften är små företag med mellan 1 och 3 anställda. Totalt jobbar uppskattningsvis 1400 personer inom branschen. Förra året omsatte företagen tillsammans över 1,3 Miljard kronor. Det var en ökning med 21 procent jämfört med förra året. Försäljningen av dataspel i Sverige uppgick 2008 till 3 miljarder kronor, vilket bara det innebar 600 miljoner i momsintäkter. I Norden är det Sverige och Finland som intar tätpositionen. Norden har i sin tur fler sysselsatt än Frankrike och Tyskland. Men i Europa är det Storbritannien som sysselsätter flest. Jämför man Europa med andra regioner i världen sysselsätter Europa numera fler än Japan, men fortfarande är det i USA (och Kanada) som har flest sysselsatta. Svenska dataspel håller hög kvalité, vi producerar många sk.trippel-A-spel, inte minst i relation till hur många som arbetar med dataspelsutveckling.

Alla dessa uppgifter är hämtade från branschorganisationens rapport Spelutvecklingsindex för 2008. Vill du läsa mer kan du hitta rapporten här: rapport

På Massive får jag träffa David Polfeldt som är VD på företaget och Fredrik Rundqvist, Vice president Operations. David och Fredrik har båda för mig oväntade bakgrunder. David är uppväxt i Lund, har studerat på Konstfack och via egna bolag blev han sen rekryterad till Massive. Fredrik kommer senast från musikbranschen.

Det blir en rolig rundtur. Det ser ut som om flera av dem som jag passerar bara sitter och spelar spel på sina datorer, men egentligen utvecklar de nya spel. Jag får hälsa på Tobias Nyman som använder sin berättartalang och regissörskunskaper i denna bransch. Jag får veta att en större grupp av dem som arbetar på företaget just nu är på utbildning i Montreal. David visar mig också en del av rekvisitan som användes som inspiration till World in Conflict.

Biblioteket, ja det finns ett sådant, är alla befintliga spela på den svenska dataspelsmarknaden.

- Vi vill att våra medarbetare ska spela mycket. Det är så de lär sig. Här kan de låna hem spelen, berättar David.

Efter rundturen sätter vi oss ner och diskuterar databranschens potential i Sverige. Båda har ett engagemang som smittar av sig:

- Förutsättningarna är grymma i Norden. Vi sitter inomhus under stora delar av året, vi har hög arbetsmoral och är initiativrika. Sedan har vi ju vår berättartradition som jag tror betyder mycket, säger David.

- Vi har dessutom nära band med den anglosaxiska kulturen. Vi förstår hur amerikanarna tänker. Och det är amerikanerna som är världsmästare på populärkultur. Samtidigt befinner vi oss bara i branschens tonårsperiod, fyller Fredrik på.

Sedan ber jag dem berätta om Montreal, Kanada. Där har politiken i snart tio års tid målmedvetet agerat till stöd för dataspelsbranschen.

- Det är en kombination insatser. De har riktat skattelättnader till vissa typer av jobb inom branschen; alltså branschinriktade tidsbestämda skattesänkningar. Därutöver också satsningar på aktiv och riktad arbetsmarknadspolitik för branschen; långa praktikperioder på företagen med tydliga utbildningsinslag. Där företaget förbinder sig att inte utnyttja dessa praktikanter, berättar Fredrik.

Idag är Montreal ett spännande dataspelskluster. Från att ha sysselsatt nästan noll personer jobbar idag 10 000 inom branschen. Och det är därifrån på sikt Norden sannolikt har den tuffaste konkurrensen.

- Missförstå oss inte Luciano. Vår bransch kommer att fortsätta växa i Sverige. Men vi måste säkra våra satsningar direkt. Vi måste vara lönsamma från början. Det gör att vi inte kan växa lika snabbt som vi skulle vilja. Vi vill att fler ska se potentialen, kompletterar David.

- Kommer vi någonsin att kunna konkurrera med pris på arbete? Finns annat Sverige kan göra? Småbolagsstöd, branschprogram och investeringar i forskning?, frågar jag och berättar samtidigt om en idé jag lyft in i Socialdemokratin om att genomföra ett branschprogram för de kreativa näringarna precis som vi tidigare gjort för svensk industri.

- Ni måste våga satsa. Det är viktigt med stöd till ”indybolagen”. Se på exempelvis Frankrike som ger stöd till branschen med stöd i produktionsfasen. Det påminner i sin konstruktion om vårt fonogramsstöd till musikbranschen. I Norge har man höjt ambitionerna på kultursidan och samtidigt vidgat stödmöjligheterna så att också dataspelsbranschen finns med, säger Fredrik.

- Industrinäraforskning är också intressant. Forskning som inte bara behöver komma oss till nytta utan också övriga samhället, fyller David på.

Han berättar sedan om två forskningsområden som han på en gång skulle tycka var intressanta.

- Vi behöver exempelvis forskning kring ”adaptiv artificiell intelligens” vi vill ju att våra spel ska kunna lära sig hur en motståndare fungerar. Men den typen av kunskap kan ju direkt omvandlas till värdefull kunskap i det virtuella lärandet. Vi vill veta mer om ”interaktionen mellan människa och maskin, mellan kropp och rum” en värdefull kunskap för alla typer av framtida sport spel. En kunskap som skulle vara till gagn för framtagandet av hjälpmedel för människor med en funktionsnedsättning.

Jag tackar för mig och går vidare på jakt efter Kreativa Sverige. I Sverige har vi en enorm potential att lyfta dataspelsbranschen. Och dataspelsbranschen kan bli en av många pusselbitar för framtidens svenska arbetsmarknad. Redan idag är nivån på investeringarna när nya spel ska utvecklas är skyhöga. Och kommer att öka. Det handlar om 15-25 miljoner dollar per spel som på sikt kan bli 50 miljoner dollar när nästa generations konsoler når marknaden. Vi pratar om stora pengar och många arbetstillfällen. Kan Sverige ta tillvara sina komparativa fördelar? Jag tror det. Då måste vi först förstå att Sverige redan idag producerar dataspel i världsklass. Dataspel som slår världen med häpnad och som redan idag är filmens motsvarighet till Hollywoodproduktioner, som Fredrik så finurligt formulerade det.

På Jakt efter kreativa Sverige: Industidesign

– Vår far, som var smed, köpte för 40 år sedan upp ett konkursbo. I det fanns ritningarna till en betningsmaskin som användes för att behandla utsäde med kvicksilver. Sen ledde det ena till det andra och här är vi nu, säger Lennart Rosengren stolt. Han är en av delägarna NoroGard.

NoroGard är ett litet företag i skånska Skurup med bara åtta anställda som tillverkar maskiner som behandlar utsäde. Man säljer till ett 40-tal länder. Också detta lite företag har känt av den globala finanskrisen. Bara för en tid sedan fick en person gå från företaget.

– Det var verkligen jobbigt. I små företag får man en helat annan relation till sina anställda, berättar Lennart.

I stort sett allt utsäde som planteras i Sverige idag bearbetas före sådd. Men nu är det andra kemikalier så som fungicider och insekticider. Numera behandlas utsäde också ibland med bakterier som gör samma jobb som kemikalierna. Syftet med förbehandlingen är att så många som möjligt av fröerna ska gro.

Tur att vi i Sverige inte längre behandlar utsäde med kvicksilver längre, tänker jag och minns mina lektioner i toxikologi.

När jag guidas runt i industrilokalen stöter vi ihop med Lennart bror Erland, som är den andra delägaren i företaget. Erland blir den som får beskriva hur maskinerna fungerar.

Kraven på maskinerna är hög. Varje frö ska behandlas omsvepas med samma mängd kemikalie. Maskinerna ska klara behandla så mycket som 45 ton frön i timmen. Och maskinen får aldrig stanna. Det finns olika storlek på maskinerna och det heter olika: Rosengren * R1, Rotorgard*800, mm.

Dessa två herrar, inser jag, har lärt sig genom att främst göra, inte genom att läsa tänker jag.

– Egentligen har inte ett företag som NoroGard resurser att anlita ett industridesign företag, medger Lennart.

Men när SVID i Malmö kontaktade dem för att medverka i det EU-finansierade projektet ”Expandera” tog de chansen. Via projektet ”Expandera” får NoroGard möjligheten att få 105 timmar konsultstöd av designföretaget Zenit. Av det får de själv betala 35 timmar.

Zenit är ett av södra Sveriges ledande industridesign företag. Med sina 23 anställda är de definitiv en av de större. Ofta är designföretagen mindre. Zenit har fyra delägare och grundades 1994. Förutom design har Zenit specialiserat sig på produktutveckling och konstruktion. Zenit har samarbete med både stora och små företag. Bland de stora finns Sony Ericson och Astra.

Krisen har också märkts på Zenit, men inte som jag förväntade mig.

– Vi har fått låna ut flera av våra medarbetare till våra stora kunder. Företagen har mycket att göra samtidigt får de inte anställa fler, berättar Carl som är en av Zenits delägare.

Jag får sitta med när Carl och Emilia från Zenit presenterar sina förslag för Lennart och Erland för behandlingsmaskinen Rosnegren*R1.

En designprocess har flera faser:

steg 1: uppdraget från företaget formuleras.
steg 2: visualisering av koncept
steg 3: val av koncept och utveckling av visuellt underlag.

– Numera arbetar vi i kompatibla system och det är mycket tidsbesparande. Vi får ta del av ritningarna, vilket ger oss exakta underlag, fortsätter Carl.

Uppdraget som Zenit gjort har fokuserat på två delar. Dels förslag på design och konstruktion för att produktionsoptimera tillverkningen, dels förslag på förändringar av företagets grafik- och varumärkesidentiteten. Det är verkligen spännande och intressant att följa genomgången. Jag blir väldigt imponerad av Emilias enkla – men mycket kreativa knep – för att stärka företagets och produkternas identitet.

Det är uppenbart att Lennart och Erland gillar en del av idéerna. Andra är man mer avvaktande till. Dock finns insikten att man inom NoroGard varken har haft tiden eller resurserna till att utveckla de tankar och idéer som Zenit bidrar med. Och att man har varit i behov av hjälp utifrån. Hur mycket man tar till sig på sikt återstår att se, men jag är övertygad om att NoroGard har vunnit mycket på stödet.

Efter genomgången lämnar jag NoroGard för att besöka Zenits kontor i Malmö. Där får jag bland annat träffa industridesignern Staffan. Han visar mig en del av de projekt han arbetat med, bland annat arbetet med NoroGard.

– Det är ett otroligt rolig arbete. Jag får inblick i så mycket olika branscher och ju fler projekt jag får göra desto mer lär jag mig, berättar Staffan.

När jag frågar varför han valde industridesign, trots att konkurrens är tuff och arbetsmarkanden begränsad svarar han med en övertygande röst:

– Nyfikenhet! Jag har alltid velat förstå hur olika saker fungerar.


Detta var andra nedslaget på jakt efter det kreativa Sverige. På min facebook sida kan du hitta ett fotoalbum med bilder från mitt besök. Tack för att du velat följa med mig på min resa på jakt efter mer kunskap om industridesign. Och särskilt tack SVID i Malmö för att ni tagit med mig. Resan fortsätter till Beckmans nästa gång. Glöm inte bjuda in dina vänner.

På Jakt efter kreativa Sverige: Berghs

Jag inleder dagen med en fika med Pär Lager. Han är VD på Berghs. Pär sprudlar av en energi och kreativitet som effektivt dödar alla mina fördomar om VDar.

– Just nu är vi extra stolta. Vi har fått 11 nomineringar till New Yorks anrika tävling One Show; 11 av ca 90 möjliga nomineringar. Vi tävlar mot världens största.

Det strålar om honom. Det märks att han älskar sitt jobb. Vill du veta mer om hur Pär beskriver Berghs kolla in detta klipp:



Pär berättar att alla lärare på Berghs utöver att undervisa jobbar på andra ställen. Detta är viktigt. På så sätt får man en stark koppling till arbetsmarkanden som eleverna senare ska möta samtidigt som branschen får möjlighet träffa och se vad elever från Berghs går för redan under utbildningen.

Berghs expanderar just nu. 150 platser på de 5 attraktivaste delkurserna ska till hösten komma igång i Malmö och Göteborg. Man kommer också att försöka sig på att bedriva sommarkurser.

Samtalet glider vidare in på Berghs rykte om att vara en ”elitskola”. Pär är medveten om att det, precis som på andra universitetet, finns en underrepresentation av elever med arbetarbakgrund.

- Men vi blir bättre och bättre. När det gäller mångfald behöver vi göra mer ur ett rent affärstänk. Ska man sälja bra behövs människor med olika bakgrund, säger han bestämt.

Precis då dyker Lisa upp. Hon är student på Berghs. Pär och Lisa berättar om skillnaden mellan PR-branschen och reklambranschen ur ett jämställdhetsperspektiv och hur dessa branscher allt mer börjar glida in i varandra. Av vad jag kan förstå är reklambranschen fortfarande dominerad av män.

Lisa har en spännande historia. Hon är inflyttad till Stockholm från Katrineholm. Drömde om och satsade på att bli professionell balettdansör, men sadlade senare om och tog jobb på en PR byrå. Via byrån kom hon i kontakt med Berghs.

- Jag tog ett par kurser. Sen tänkte jag; Om man lär sig så mycket på en kortare kurser, hur mycket lär man sig då inte på ett helt program?

Utbildningen har motsvarat hennes förväntningar. Men det har varit ett mycket intensivt år och högt tempo. Studenterna triggar varandra. När jag frågar henne om hennes bakgrund som dansare och kopplingen till kommunikationsbranschen tvekar hon inte i sitt svar:

- För mig handlar både PR och dans om samma sak. Det är olika sätt att kommunicera, säger hon.

Lisa är i slutfasen av sin utbildning. Hon tillsammans med projektgruppen kallad ”Studentbyrån” har som slutprojekt fått i uppdrag av Berghs att ansvara för mässan då alla studentprojekt ska redovisas den 25-28/5. Då förvandlas Berghs från en skola till TV-studio. Nyfiken? Följ mässan via webben.

Lisa vill inte längre tillbaka till sin gamla arbetsplats. Hon siktar på en karriär delvis utomlands. New York lockar. Jag är säker på att hon kommer att gå långt. Men just nu har hon, och många studenter med henne, fullt fokus på att färdigställa sina slutprojekt inför sommaren.

Jag får också möjlighet att prata med Lotta som är utbildningskoordinator på Berghs. Hon stödjer och är en viktig länk med omvärlden för studenterna på Berghs internationella program. Varje år skickar skolan iväg 50 studenter. Dessa studenter har samtidigt gjort att alltfler utländska studenter söker sig till Berghs.

- Våra studenter marknadsför vår skola dit de kommer, säger Lotta.

Studenterna som kommer utifrån betalar allt själv; resa, logi och utbildning. Jag får veta att man just nu på skolan har 6 studenter från Australien som pluggar på Berghs.

Jag får också möjlighet att prata med José och Tor. Detta radarpar ska bli reklamare och utbildar sig till copyrighter respektive art director. José och Tor har redan tävlat internationellt och gör nu sitt slutprojekt åt McDonald’s. Mer får jag inte skriva.

Pär och jag lämnar skolan och går över gatan till media- och kommunikationsbyrån Wisley. På Wilsey får jag sitta med när Janna, Ida, Rakel, Emanuel och Elin presenterar sitt slutprojekt för Kenneth. Han har mångårig erfarenhet av branschen och fungerar som gruppens externa handläggare.

Gruppen har av byggföretaget JM fått i uppdrag föreslå en kommunikationsplattform vars syfte är att kommunicera att JM bygger småhus för barnfamiljer. Kreativiteten flödar; barnperspektiv, färger, ljud och ”real life”-förslag presenteras. Jag märker hur jag lever mig in gruppens idéer. Det här gänget har verkligen något på gång, tänker jag. Bara JM vågar satsa!

Tillbaka på Berghs ansluter jag till en lektion med spelutvecklingsutbildningen Futuregames Academy. Det är första gången denna utbildning går på Berghs. Dagen innan har klassen inför en internationell jury fått redovisa ett 8 veckors projekt vars syfte har varit att skapa en plattform för ett tilltänkt nytt spel. Jag får möjlighet att se några trailers som eleverna skapat och blir återigen mäkta imponerad. Här hittar du en länk till dem: http://www.berghs.se/3/sv/Nyheter#a2292

Vilket spel tror du vann? Jo, Princes of the Universe. Redan idag växer dataspelsbranschen. Som jag skrivit i andra sammanhang, tror jag, att svenska dataspel kan bli en större kulturexport än Roxette. Det är spännande att Berghs söker synergieffekter mellan dataspels- och kommunikationsbranschen!

Detta var ett första nedslag på jakt efter det kreativa Sverige. På min facebook sida kan du hitta ett fotoalbum med bilder från mitt besök. Du kan också gå med facebookgruppen: Kreativt Sverige. Tack för att du ville följa med till Berghs. Och tack Berghs för att ni tog emot mig. Resan fortsätter…